Skräckblandad förtjusning

Jag vet inte om jag är dum eller om jag är modig, skillnaden är verkligen hårfin.

För två somrar sedan var jag med min familj i tyskland, där besökte vi ett nöjesfält som hade världens brantaste bergochdalbana med träkonstruktion. Tänk er Balder fast dubbelt så lång och hög och dubbelt så brant. Om det är något jag hatar med bergochdalbaner är det den första långa uppförsbacken, den är vidrig. Men i alla fall, vi var där och min lillasyster säger att den vill hon åka, jag känner snarare "måste man åka den där". Men jag inser också att om jag inte åker den kommer jag ångra mig senare, så jag åker såklart. Det var härligt, fast inte utan att jag var lite smårädd också :P
Detta händer mig om och om igen, jag gör saker som jag egentligen inte riktig vågar bara för att jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte gör det. Det 'är nog så att jag faktiskt njuter av den där rädslan :P